När jag gifte mig med Elin hade vi ingen egen bostad, så vi var tvungna att bo hos hennes mamma – Maria Svensson – ett tag. Mina föräldrar bodde i en annan stad, och mitt jobb var här, så vi hade praktiskt taget inget annat val.
Till en början gick allt bra, särskilt efter att våra barn föddes. Min svärmor hjälpte oss mycket, och jag var väldigt tacksam för det. Men med tiden började situationen bli ohållbar. Maria Svensson är helt besatt av katter, och en dag tog hon hem ytterligare två pälsbollar till vår redan lilla bostad.
Nu finns det katthår överallt, lukten i lägenheten är outhärdlig, och mina skor blir ständigt offer för dessa “gulliga varelser”. Barnen lider – den yngsta har till och med börjat få allergiska reaktioner, men min svärmor såg allt detta som obetydliga detaljer.
Elin stod ut länge, men en dag tog hennes tålamod slut. Hon sa rakt ut till sin mamma:
– Antingen får vi stanna, eller så behåller du dina katter!
Jag förväntade mig en känslosam reaktion, kanske ett gräl eller åtminstone ett försök att hitta en kompromiss. Men Maria Svensson svarade lugnt:
– Nåväl, i så fall är det nog dags för er att skaffa ett eget hem. Katterna är som mina barn, jag tänker inte göra mig av med dem.
Vi var chockade. Vi blev bokstavligen ombedda att flytta ut på grund av dessa lurviga djur!
Nu funderar Elin och jag på vad vi ska göra härnäst. Har vi verkligen överdrivit? Eller är det normalt att någon värderar sina husdjur högre än sin egen familj?
