Nyligen bestämde sig min fru Anna för att avsluta vårt äktenskap med motiveringen att “vi inte längre har några gemensamma intressen.” Alla dessa gemensamma intressen försvann omedelbart i det ögonblick då jag meddelade att jag vägrade att åka ut till landsbygden för att hjälpa hennes mor, Karin, där vi var överens om att arbeta i trädgården.
Jag kan inte säga att jag är lat. Tvärtom – jag betraktar mig själv som en oerhört hårt arbetande person. Dock har det att varje vecka behöva resa dit enbart för potatisar blivit alldeles för påfrestande. Jag skulle vilja spendera mina helger med att göra det jag tycker om: att gå och fiska, cykla eller helt enkelt sova ut lite längre. Men nej – Anna har en helt annan uppfattning.
Varför skulle jag alls behöva vila? Enligt henne gör jag ingenting på jobbet, eftersom jag “bara sitter i kontoret.”
Redan från fjorton års ålder började jag tjäna pengar på egen hand. Jag träffade Anna när hon var sexton, och jag var redan myndig vid den tiden. Eftersom Anna uppfostrades enbart av sin mamma, Karin, gjorde jag mitt yttersta för att hjälpa dem: jag köpte läroböcker till hennes studier, bistod vid inköp av kläder och liknande.
Jag hjälpte även till i hemmet. Alla de hushållssysslor som normalt sett faller på män ålades mina unga axlar, och jag lyckades hantera dem ganska väl.
När Annas mormor, Helena, gick bort övergick den lilla stugan på landsbygden till min svärmors ägo. Det var precis då som både hon och Anna bestämde att de ville bli markägare. Min rygg har länge värkt av allt arbete i trädgården, men ingen frågar ens om jag fortfarande vill fortsätta arbeta där, när jag trots allt skulle kunna ägna mig åt andra intressen.
Det som frustrerar mig mest är att dessa resor kräver enorma mängder bensin, medan trädgården inte ger någon betydande vinst. Att samla in 30–40 kilo potatis, jämfört med kostnaderna för bränslet, visar sig vara mycket dyrare än att helt enkelt köpa dem i affären.
Inget av mina argument lyckas övertyga Anna, och därför uppstår ofta intensiva gräl mellan oss. Vi har varit gifta i över femton år och efter allt vi har upplevt tillsammans hävdar hon att vi inte längre har några gemensamma intressen.
Hur ska jag förstå detta? Och vad säger man om våra två barn, våra katter och vårt gemensamma bolån? Är inte dessa saker gemensamma intressen som borde förena oss? Jag anser att allt detta borde vara mer än tillräckligt för att vi ska kunna fortsätta leva tillsammans. Men Anna är tydligt inte nöjd med situationen.
Hur kan jag få henne att förstå att detta inte är en giltig anledning till att begära skilsmässa?
