Helena hade inte haft särskilt mycket tur med sin svärmor. Maria Lindström hade aldrig tyckt om sin svärdotter, men ingen hade förväntat sig att hon skulle bete sig så kallt även mot sitt eget barnbarn. Kvinnan skrek åt Helena och beordrade henne att lämna deras hem med barnet. Hon hävdade att hennes son var en god människa som inte såg igenom lögner, men att hon själv förstod allt och visste att barnet inte var Alexanders.
Helena visste inte vad hon skulle göra. Hennes svärmor hade tidigare gjort liknande anklagelser. Till och med när hon var gravid försökte den äldre kvinnan övertyga henne om att hennes man var otrogen. Men Helena var övertygad om att när Maria såg sitt barnbarn, skulle hon sluta prata sådana dumheter.
Alexander, Helenas make, älskade sin mor djupt och litade helt på henne. Maria missade aldrig en chans att lägga sig i varje beslut hennes son tog. Hon kunde inte acceptera att han hade valt att dela sitt liv med en annan kvinna. Flera gånger skapade hon konflikter mellan paret, vilket gjorde deras relation ännu svårare.
Helena klagade ofta till sin man om hans mors beteende. Hon förstod inte varför han tillät henne att blanda sig så mycket i deras liv. Alexander kände sig dock skyldig gentemot sin mor och hade dåligt samvete över att inte tillbringa tillräckligt med tid med henne. Han bad Helena att ha tålamod och försäkrade henne om att situationen snart skulle lugna sig.
Men Marias sista utbrott fick Helena att tappa allt sitt tålamod. Hur kunde en mor försöka övertyga sin egen son om att hans nyfödda barn inte var hans? Helena bestämde sig för att återvända till sin hemstad. Innerst inne hoppades hon att Alexander skulle stoppa henne eller följa med henne. Istället förblev han tyst – rädd för att göra sin mor arg.
Maria Lindström hade till slut fått som hon ville. Den hatade svärdottern var borta ur hennes liv. Nu tillbringade Alexander all sin lediga tid med sin mor. De åt middag tillsammans och tillbringade kvällarna med sina favoritaktiviteter. Det var de tre lyckligaste åren i Marias liv.
Men tragedin slår alltid till oväntat. En kväll, när Alexander var på väg hem från jobbet, blev han attackerad. En grupp våldsamma ungdomar rånade och misshandlade honom brutalt. Han dog av sina svåra skador inom några minuter.
Efter sin sons död förlorade Maria Lindström helt meningen med livet. Även år efter tragedin hade hon inte förändrat något i hans rum. Hon fortsatte att duka för två vid middagsbordet och talade ofta till bilderna av sin avlidne son.
Helenas liv däremot tog en helt annan vändning. Hon hade en kärleksfull make, en underbar son och en lovande karriär. Nyligen hade hennes chef erbjudit henne en befordran. Den dagen skyndade hon sig för att hämta sin son Mikael från förskolan. Hon såg fram emot att komma hem och laga middag till sin familj.
Men det hon såg utanför förskolan gjorde henne mållös. Vid ingången stod hennes före detta svärmor. Maria Lindström såg på barnen som lekte i sandlådan. Kvinnan hade förändrats enormt. Hon hade åldrats, hennes kläder var smutsiga och slitna, hennes rygg var böjd och hennes blick var sorgsen och tom.
Helena kände knappt igen henne. Kvinnan som en gång var stolt och auktoritär såg nu bruten och ensam ut. Maria såg på Mikael med tårar i ögonen. Om och om igen viskade hon hur mycket pojken liknade hennes avlidne son.
Till en början kunde Helena inte förlåta det förflutna. Hon påminde sin svärmor om hur hon för år sedan inte ens ville titta på sitt barnbarn – och nu stod hon där, fylld av ånger.
Maria brast i gråt och bad sin före detta svärdotter om förlåtelse. Hon sa att Gud redan hade straffat henne tillräckligt. Hon förväntade sig inget mer av livet – bara möjligheten att få se Mikael då och då.
Helena tänkte länge. Till slut tog hon ett beslut. Hon valde att förlåta sin svärmor och lät henne tillbringa tid med sitt barnbarn.
Denna lilla gest gav den gamla kvinnan nytt hopp. Det var det första steget mot att hitta en ny mening med livet.
