Jag är 65 år gammal, och för första gången i mitt liv ställer jag mig själv frågan: barnen, för vilka min man och jag offrade allt, behöver oss inte längre. De tre barnen, till vilka vi gav vår tid, energi och pengar, fick allt de ville ha och lämnade oss helt enkelt bakom sig. Min son svarar inte ens när jag ringer. Ibland tänker jag: kommer ingen av dem ens att ge oss ett glas vatten när vi blir gamla?
Jag gifte mig när jag var 25 år. Min man, Erik, var min klasskamrat, och han hade försökt vinna min kärlek under lång tid. Han anmälde sig till samma universitet för att vara nära mig. Ett år efter vårt enkla bröllop blev jag gravid, och vår första dotter föddes. Erik var tvungen att lämna sina studier för att börja arbeta, medan jag tog en studiepaus.
Det var mycket svåra tider. Erik arbetade nästan utan paus, medan jag försökte lära mig att vara en bra mamma och samtidigt slutföra mina studier. Två år senare blev jag gravid igen. Jag var tvungen att gå över till distansstudier, och Erik jobbade ännu hårdare för att försörja oss.
Trots alla svårigheter lyckades vi uppfostra två barn: vår äldsta dotter, Anna, och vår son, Johan. När Anna började skolan lyckades jag äntligen hitta ett jobb inom mitt område. Livet började förbättras: Erik hade nu ett stabilt jobb med en bra lön, och vi ordnade vårt eget hem. Men precis när vi började känna lite lättnad, blev jag gravid igen.
Födelsen av vårt tredje barn innebar nya utmaningar. Erik arbetade ännu hårdare för att försörja familjen, och jag ägnade mig helt åt att ta hand om vår yngsta dotter, Lisa. Jag vet inte hur vi klarade det, men steg för steg återfick vi stabiliteten. När Lisa började i första klass, kände jag äntligen en viss lättnad.
Men svårigheterna slutade inte där. Anna, som precis hade börjat sina universitetsstudier, meddelade oss att hon ville gifta sig. Vi försökte inte avråda henne eftersom vi själva gifte oss unga. Att organisera bröllopet och hjälpa henne att köpa en bostad tog en stor del av våra besparingar.
Johan, vår son, ville också ha sitt eget hem. Vi kunde inte säga nej till honom, så vi tog ett nytt lån för att hjälpa honom att köpa en lägenhet. Lyckligtvis hittade han snabbt ett bra jobb på ett välkänt företag, vilket gav oss en viss lättnad.
När Lisa gick sista året på gymnasiet berättade hon för oss att hon drömde om att studera utomlands. Det var en svår tid för oss, men vi lyckades samla ihop pengarna som behövdes och skicka henne till universitetet hon drömt om. Lisa åkte iväg, och vi blev ensamma kvar.
Med tiden började våra barn att besöka oss allt mer sällan. Anna, trots att hon bodde i samma stad, kom väldigt sällan. Johan sålde sin lägenhet, flyttade till huvudstaden och kom ännu mer sällan. Lisa bestämde sig för att stanna utomlands efter att ha avslutat sina studier.
Vi gav allt till våra barn: vår tid, vår ungdom och våra pengar. Och till slut blev vi ingen för dem. Vi begär inte hjälp eller ekonomiskt stöd från dem. Vi vill bara en sak – att de ibland ska ringa, besöka oss eller säga några vänliga ord.
Men det verkar som om den tiden är förbi. Nu undrar jag: kanske är det dags att sluta vänta och börja leva för oss själva? Kanske förtjänar vi vid 65 års ålder lite lycka – den lycka som vi alltid har satt sist?
