Den femte dagen, när Anna smög ut ur huset igen direkt efter middagen, gick Tomas snabbt in i hennes rum. Den här gången var han fast besluten att ta reda på hela sanningen. Han skyndade sig uppför trappan, men återigen var hans dotter inte där. Han började genomsöka garderoberna, en efter en. Kläder låg utspridda på golvet, och leksaker var spridda överallt. Han letade och letade, men allt var förgäves tills hans blick föll på en bit papper.
Vad kunde denna märkliga lapp betyda? Tomas lyfte på kudden, tog pappersbiten och började läsa:
“Kom till huset bakom din trädgård exakt klockan 19:30. Se till att ingen följer efter dig.”
En kall kår gick längs Tomas rygg. Hittills hade han trott att Anna bara smög ut för att leka i trädgården, men nu förstod han att något inte stod rätt till. Vad pågick? Varför gick Anna till det där huset varje kväll? Och vem var den mystiska avsändaren av meddelandet?
När Tomas gick ner igen var Anna redan hemma. Han insåg att det var meningslöst att försöka få sanningen ur henne. Det återstod bara ett alternativ: att följa efter henne. På den sjätte dagen var Tomas redo.
Han väntade otåligt i sitt rum, med dörren på glänt för att kunna observera Anna. När klockan slog 19:00 var hans dotter redan försvunnen – hon var inte längre i huset.
Tomas sprang ut genom bakdörren och hann precis se flickan försvinna in bland träden bakom huset. När han kom till slutet av buskarna tappade han henne ur sikte, men han visste redan vilket hus han skulle leta efter – det som nämndes i lappen. Att hitta sin dotter skulle inte vara svårt. “Vad gör hon där?” undrade Tomas bekymrat.
Med bultande hjärta och andan i halsen smög Tomas försiktigt närmare det gamla huset där Anna försvann varje kväll på ett så mystiskt sätt. Huset såg övergivet ut: färgen flagade från väggarna, trädgården var igenvuxen med buskar, och de smutsiga fönstren släppte knappt in något ljus. Endast ett fönster på övervåningen glödde svagt i ljuset från ett stearinljus.
Tomas smög fram till husets sida och kikade in genom en springa i träluckorna. Synen som mötte honom gjorde honom mållös. I ett litet, men mysigt inrett rum satt Anna. Bredvid henne, i en gungstol, satt en äldre kvinna. Kvinnan höll flickans hand och berättade något för henne med låg röst, medan hon då och då smekte hennes hår. I Annas ögon glittrade nyfikenhet, och hennes leende utstrålade värme.
Tomas stod helt stilla. Vem var den här kvinnan? Och varför kom hans dotter hit varje kväll? Han bestämde sig för att vänta lite till och observera.
Plötsligt tog den äldre kvinnan fram något glänsande från en ask – det var ett medaljonghalsband. Anna tog emot det med förundran och höll det mot sitt bröst.
“Du ska behålla det här, älskling,” sa kvinnan med en mjuk och varm röst. “Den här medaljongen tillhörde din mamma när hon var lika liten som du.”
Tomas kände hur tårarna steg i hans ögon. Minnena av hans fru, som gått bort några år tidigare, sköljde över honom. Hon hade lämnat honom ensam med Anna. Han hade aldrig hört sin fru nämna några släktingar, än mindre ett sådant arv.
Han förstod att kvinnan framför honom var Annas sedan länge förlorade mormor – en släkting som hans fru aldrig hade berättat om. Tydligen hade Anna på något sätt hittat henne och kom nu hit för att lära sig mer om sin mamma.
Tomas bestämde sig för att inte störa detta rörande ögonblick. Han drog sig försiktigt tillbaka från fönstret och gick hem, med en underlig känsla av lättnad. Nästa dag, under middagen, frågade han sin dotter försiktigt:
“Anna, skulle du vilja presentera din nya vän för mig?”
Flickans ögon fylldes av rädsla och förvåning, men efter en stund nickade hon och sa:
“Ja, pappa. Men… lova att du inte blir arg.”
“Jag lovar,” log han.
Nästa kväll gick de tillsammans till huset bakom trädgården, och Tomas mötte äntligen kvinnan som så kärleksfullt bevarat minnet av hans fru. Den natten utökades deras familj med en person som kom att bli dem mycket kär.
